BJÖRNANDERSSON.NU

BLOGG <

Knark

Den 25 januari körde jag Elementa på Södra teaterns stora scen i Stockholm. Hur var det då? Eh… Det var grymt. Sjukt grymt. Jag tänkte att det skulle liksom mätta mitt stora behov av att stå på scen. Att jag efteråt skulle känna att: ”Ah vad skönt. Jag har gjort det. Nu kan jag ta det lugnt och bara njuta. Det här var så stort så nu kommer jag säkert att bara vilja genomföra mindre projekt”…. Ack nej. Det var som knark. Härligt, underbart, fastna-direkt-och-bara-vill-ha-mer-mer-MER-knark. Shit.. Ja ja.. jag får se till att skaffa mig publik stor nog så att jag kan få mitt knark igen. Jag ska testa en ny drog också. Jag ska starta en klubb. En blandad klubb med inbjudna gäster av olika slag. Jag kickar igång klubben med tre fredagar i följd 26/5, 2/6 och 9/6 på Stacken/Nalen. Mer information kommer. Hej så länge.

Från min plats i solen med blicken mot mörkret..

Jag sitter i en solstol på en veranda nånstans i Sverige. Jag besitter just nu lugn och ro vilket för mig är fantasins och idéernas julafton. Om ni läser detta vet ni att jag är pianist och underhållare. Vad ni kanske inte vet är att jag har ett livsverk. Ett verk som betyder väldigt mycket för mig. Verket har den osannolika titeln Stalin -The Musical. Det är en svart, dyster, absurd komedi, en genomkomponerad musikal med modern musik, med inslag av klassisk musikal och rysk folkmusik. Jag har skrivit verket tillsammans med två andra genier som heter Fredrik Carlzon, musikaliskt underbarn och producent och samarbetspartner på typ allt jag någonsin skapat, samt Erik Broström, Sveriges vassaste improkomiker (se Presens impro!) På min Facebooksida kommer jag snart att lägga upp klipp från vårt Showcase. Se dem! Se till att se den här föreställningen en dag! Hjälp oss gärna att förverkliga vår dröm! Puss!

Angående terrorism.

Nu har det smällt igen. Bryssel. Vad ska man säga? Alla är förlorare. När terrorattacken skedde i Paris senast färgade jag min profilbild i Frankrikes färger. Många människor gjorde likadant, vissa andra valde att inte göra det, ytterligare andra blev arga för att några inte färgade sin profilbild i Frankrikes färger. En fjärde grupp provocerades av oss som valde att lägga ett Frankrike-filter på bilden. Jag tog illa upp och skrev följande text:

Många känner ett behov av att berätta varför de inte vill färga sin profilbild i franska färger. Dessa fina människor har förklarat att det är lite rasistiskt att färga sin profilbild i Frankrikes färger. Det dör ju massor av människor i andra länder i terrordåd dagligen har de sagt. Nu är det vita människor och då blir vi plötsligt illa berörda har dessa upplysta människor berättat. Ingen har ju färgat sina profilbilder i Iraks, Libanons,n Afghaistans, eller Syriens färger tidigare.

Jag skäms naturligtvis för jag har ju färgat min profilbild röd, vit och blå. Jag visste nämligen inte om att det skedde dåd på andra ställen. Det här är första gången jag hör talas om terrorism. Nu skäms jag också för att jag grät när min mormor dog i våras. Min vita mormor. Det dör ju folk på andra ställen hela tiden. Vad rasistiskt av mig att sörja en närstående. Det är verkligen tydligt att jag värderar mänskligt liv i Europa högre. När en plats jag har besökt flera gånger och som jag tycker mycket om drabbas av ondska blir jag personligen drabbad på ett annat plan. Om en massaker skulle ske på Nytorget i Stockholm skulle jag säkert bli ännu mer skakad. Detta är definitionen av rasism har jag nu fått lära mig. Jag visste inte heller att jag förföljer muslimer när jag sörjer terrordådet i Paris.

Jag har nu också fått veta att när vi hörde om ett norskt terrordåd blev vi upprörda, men när det visade sig att han var vit, då blev alla dödstysta. Då pratade vi inte om det. Mmmm Verkligen. Spot on!! Så tyst det har varit om Breivik. Vi itasom grupp blev ju dödstysta.

Slut på den ironiska delen av mitt inlägg. Jag förutsätter att många människor på jorden inte är speciellt ledsna över terrordåden i Paris. De lider egna fruktansvärda förluster. Jag känner dock inte ett behov av att förminska deras sorg eftersom att folk dör på andra ställen också. Om ni inte har ett problem med att Frankrike angrips. Det är ok för mig. Ni är inte sämre människor, men ni är verkligen inte bättre heller. Håll tyst och låt mig sörja!

Många uppskattade och kommenterade. Precis som alla andra människor på vår jord så avskyr jag att få massa dåliga egenskaper tillskrivna mig pga min hudfärg och bakgrund. Kanske, kanske, kanske kan min text bara bidra lite, lite, lite med budskapet att det inte är krig mellan muslimer och vita européer. Det är krig mellan fanatiska idiotjävlar, och oss andra.

Är Viola ett klassiskt transanamn?

I mitt förra inlägg skriver jag om att jag har kämpat för att inte verka så konstig. Jag har omedvetet kämpat för att inte sticka ut. På senare tid har jag börjat så att säga ”kliva ut ur garderoben”. Det är helt underbart. Plötsligt märker man att man kan göra vad som helst. Jag går och sjunger i mataffären när jag känner för det. Folk tittar...och ler. Jag lägger ut en serie bilder på mig själv på facebook när jag provar några olika av Carolins BH:ar. Folk tittar...och ler.

Carolin och jag höll på och lekte med smink en kväll. Hon sminkade upp mig med läppstift och lite annat smått och gott. Carolin var höggravid, men det skulle dröja två veckor till enligt planen. Plötsligt sätter allt igång. Man hinner inte tänka. Det var någonstans mitt i förlossningen som barnmorskan frågar om vi har några bilder på den äldre dottern. Jag tar fram mobilen för att visa och möts av massa bilder av mig själv i tjejunderkläder och smink. Blir generad, kallsvettig och fnittrig. Såg hon? Vad ska folk tro? Går till handfatet. Ser att jag är sminkad. GUD!!!! Har jag gått runt på BB i flera timmar som en transa? Hinner inte göra något åt det. Värkarna står som spön i backen och yngsta dottern ska ut. Barnmorskan tittar på oss efteråt och säger att ”när jag ser er tycker jag att flickan ska heta Viola”. Viola? När hon ser oss? Är det ett klassiskt transanamn? Viola fick hon i alla fall heta. Vad ska det bli av henne?

Björn Andersson. En början.

Idag är det fredag. Året är 2016. Jag har alltid varit en ganska vanlig person. Medelklass. Född och uppvuxen i Nacka, en vanlig kommun utanför Stockholm (en vanlig stad) i Sverige (ett vanligt land) av en mor (också vanlig) på ett vanligt BB, i maj 1980 (ett vanligt år). Jag var ett vanligt litet gossebarn. Måttligt intresserad av sport. Lite mer intresserad av skolan, böcker, sång och piano men inget extremt eller ovanligt alls. Jag gick på teater, piano och kör (lite i ovanligaste laget så det höll jag hemligt). Jag har en vanlig familj. En vanlig hund. En vanlig bil. En vanlig lägenhet. Jag lägger mig vid en normal tidpunkt... då och då. Jag har kämpat för att min personlighet inte ska synas för mycket. Jag har kämpat för att alla ovanliga sidor hos mig själv inte ska ta någon större plats. Mitt liv har därför lyckats bli riktigt vanlig...

Men nu!!!!

Jag skriver. Jag har skrivit låtar och texter till förbannelse. Jag har uppträtt massor. Tyvärr har jag varit väldigt nonchalant inför mitt eget skapande. Jag har skrivit låtar som har spelats lite här och lite där. Jag har själv inte brytt mig. Jag skriver för mig själv mest. Jag kompar andra. Låter andra glänsa. På senare tid har jag börjat förstå att många människor gillar det jag skriver. Förbluffande många verkar dela min humor. Många människor verkar uppskatta mina låtar och mitt artisteri och min svarta humor. Så. Nu ska jag ta ansvar. Jag måste nu ut. Mina låtar och föreställningar måste ut. Jag är trött på att gå runt och känna mig missanpassad och göra saker jag är dålig på, när det finns saker jag är rätt hygglig på. Du som läser detta har sannolikt klickat in på min sida eftersom att du är nyfiken på att läsa mer om mig. Kanske har du sett något nummer som du tyckte var bra. Till dig vill jag bara säga: Tack! Älska mig! Älska mig såsom jag älskar dig. Tillsammans ska vi göra den här världen roligare för både dig och mig. Nu ska jag sluta försöka vara vanlig. Jag är galen och nu ska jag sluta skämmas för det. Puss!

Björn Andersson,
Stockholm
18 mars 2016.